Italian Baroque Era Painter , 1559-1613 was an Italian painter and architect of the late Mannerist and early Baroque period, trained and active in his early career in Florence, and spending the last nine years of his life in Rome. Lodovico Cardi was born at Villa Castelvecchio di Cigoli, in Tuscany, whence the name by which he is commonly known. Initially, Cigoli trained in Florence under the fervid mannerist Alessandro Allori. Later, influenced by the most prominent of the Contra-Maniera painters, Santi di Tito, as well as by Barocci, Cigoli shed the shackles of mannerism and infused his later paintings with an expressionism often lacking from 16th century Florentine painting. For example, for the Roman patron, Massimo Massimi, he painted an Ecce Homo (now in Palazzo Pitti). Supposedly unbenknownst to any of the painters, two other prominent contemporary painters, Passignano and Caravaggio, had been requested canvases on the same theme. It is unclear if they are completely independent. Cigoli's painting seems to have been made with knowledge of Caravaggio's canvas; however, while Cigoli's work lacks the power of Caravaggio's naturalism, the background shade and sparse foreground shows how much he was moving away from crowded Florentine historical paintings. This work was afterwards taken by Bonaparte to the Louvre, and was restored to Florence in 1815. One of his early paintings was of Cain slaying Abel.  Related Paintings of Ludovico Cigoli :. | Portrait of Isabella Clara Eugenia | Do the chairs in the earthen augustine | Her Virgin of the Apocalipsis with Holy and angelical | The Church at Auvers (nn04) | Self-Portrait gu68 |
Related Artists:
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.
Basilius Besler
1561-1629,was a respected Nuremberg apothecary and botanist, best known for his monumental Hortus Eystettensis. He was curator of the garden of Johann Konrad von Gemmingen, prince bishop of Eichstätt in Bavaria. The bishop was an enthusiastic botanist who derived great pleasure from his garden, which was the only important European botanical garden outside Italy. The gardens surrounded the bishop's palace, Willibaldsburg, which was built on a hill overlooking the town. These gardens had been started in 1596 and designed by Besler's colleague, Joachim Camerarius, the Younger (1534-1598), a physician and botanist. Upon Camerarius' death in 1598, Besler had the remainder of Camerarius' plants moved to Eichstätt and carried on the work of planting and supervision. The bishop commissioned Besler to compile a codex of the plants growing in his garden, a task which Besler took sixteen years to complete, the bishop dying shortly before the work was published. Besler had the assistance of his brother and a group of skilled German draughtsmen and engravers, including Sebastian Schedel, an accomplished painter, and Wolfgang Kilian, a skilled engraver from Augsburg. Kilian and his team engraved the initial copper plates, but after the bishop??s death, the operations moved to N??rnberg and a new team of engravers, among whom were Johannes Leypold, Georg Gärtner, Levin and Friedrich van Hulsen, Peter Isselburg, Heinrich Ulrich, Dominicus Custos and Servatius Raeven. Camerarius' nephew, Ludwig Jungermann (1572-1653), was a botanist and wrote the lion's share of the descriptive text. The work was named Hortus Eystettensis (Garden at Eichstätt). The emphasis in botanicals of previous centuries had been on medicinal and culinary herbs, and these had usually been depicted in a crude manner. The images were often inadequate for identification, and had little claim to being aesthetic. The Hortus Eystettensis changed botanical art overnight. The plates were of garden flowers, herbs and vegetables, exotic plants such as castor-oil and arum lilies.
Armando de Basto
painted Retrato in 1910